What a difference a day makes.

Arla morgon. Knappt en levande själ ute på gatan. Uret står på 05.30 och mobilalarmet drar igång "Alla som inte dansar" samtidigt som väckarklockan går igång. Idag ska jag banne mig upp! En tredje klocka står på skrivbordet brevid datorn men ringer inte. "Jag ställde den på 05.30" sa morsan igår, den ringde aldrig... tur var väl det för annars hade det blivit Benders kalabalik inne hos familjen Ekeberg. Känner mig förvånansvärt pigg idag, trots att jag aldrig brukar gå upp så här tidigt, eller gå upp överhuvudtaget... Men idag, skulle jag bara upp!
Två dubbla fullkornsmackor med krämig Philadelphia och lite mjölk får tillfälligt mätta min nattomma mage. Och sedan en DN, "fullspäckad" med nyaste nytt... men idag är det sannerligen inte läsvärt. Duscha är det inte tal om, det viktigaste är om jag kommer hinna med bussen klockan 06.10 eller inte. Jag hann. Den kom 06.09, nästa hade kommit 06.29. Tur.

I lurarna dunkar "Speeding cars" av Imogen Heap, och det är väl så det kännts den senaste tiden. Allt har gått så jävla fort. Det som skulle hunnits med, hanns inte med. Det onödiga, fann jag nödvändigt, som att spela FIFA Manager 08 till 04.00 på natten i stället för att läsa till tentan. Men idag är det annorlunda, idag börjar ett nytt liv. Inga sura människor på andra sidan luren som "inte vill ha någon jävla rådgivning" eller Teliaabonnemang heller för den delen.
Idag är den dag då jag för första gången bokstavligt talat får slita för brödfödan. Till cykel.

Ute är det kallt, jävligt kallt, trodde jag skulle klara mig utan vantar, men nej nej...
Går förbi Kungliga Tennishallen som jag blivit ombedd att göra, men inget kontor. Går en bit till, ser Expert med stora svarta bokstäver vaja i vinden på en vit bakgrund. Ringer coachen.
Får tillrättavisning och vandrar försenad första dagen till kontoret. Fan vad jag skäms.
Väl inne möter jag en morgonpigg kille som hälsar mig med ett "Hej är det du som är Kai? Det är bara fortsätta in, omklädningsrummet har du där" *pekar* Jag svarar med ett "Tack" och stapplar in, lagom svettig, lagom nervös. Men plötsligt släpper det. Allt släpper. Johanna och Alex, chefen och coachen, möter mig och välkommnar mig till tonerna av lugn, avslappnande och soft reggae. Här kommer jag trivas. Sedan kommer Christoffer, "FF", min hjälplärare. Där någonstans går jag från nervös, oerfaren till lättad, glad och väldigt tacksam över att ha fått detta jobb. Dagen flyter på alldeles utmärkt och jag lär mig allt om vad jobbet går ut på.
Linnégatan, Banérgatan, Strandvägen, Narvavägen, Löjtnantsgatan, och ett flertal andra adresser lades på minnet. Östermalm, hädanefter min stadsdel.

Dagen började klockan 05.30 hemma i Sköndal, helt ovetandes om dagens förlopp. Den kommer sluta om någon timme eller två. Och jag är helt övertygad om att mitt nya liv som brevbärare på CityMail var den allra bästa vägen att gå, eller cykla på av alla vägar jag hittills mött.

Till sist: Jag har sett Stockholms överlägset pampigaste lägenhet, Strandvägen 55, inifrån!

Dagens låt: Speeding cars - Imogen Heap

Välkommen färsking!

Ja, så har ytterligare ett år runnit iväg och plötsligt står jag med foten i år 2008!
"Det perfekta året" är det tänkt ur många aspekter. Fotbolls-EM, utlandstripp, sista turnén med kören (Italien för övrigt), jubileumskonserter och jag får min manschettknapp för trogen tjänst i 10 år, slutar psykologikursen och idrottspsykologikursen, jag får ett heltidsjobb med lön över 10000, jag flyttar till en egen lägenhet, jag skaffar flickvän och slutligen bosätter mig i Japan!
Allt är bara tankar, drömmar och visioner men nog finns potential!

2007, sista andetaget.

Klockan har precis passerat 00.00 och fyrverkerierna far all sin väg upp i den becksvarta himlen. Jag befinner mig utomhus, ute i Österskär och kramar goda vänner och en söt tjej, en Julia, på uppfarten till Victorias villa. Alkoholen har flödat hela kvällen men festen i sig var lite väl mansdominerad. Champagnebubbel, god tacos, högljudd musik och förväntningar på en livligare fest i Skanstull. Vi drar vidare. Mot stan. Mot Skanstull. Resa med Roslagsbanan är inget att rekommendera för otåliga och spyfärdiga människor. Speciellt inte om alkohol är inblandat. Så inleddes år 2008, med en spya på tunnelbanan, bortappade flickor, en inställd fest och en vinglig gångmarsch hem från Hökarängen till mitt kära Sköndal. Till råga på allt avslutades år 2007 hos den flicka som ställt till med flest stormar i min känslomässiga tankeverkstad, Victoria.

2008, "Det perfekta året".

Det har snart redan hunnit gå en vecka av det nya året, och redan nu har ångesten tagit över. Det som var så perfekt på slutet, med en härlig jul, mys med henne, nytt jobb (Bokningsservice), förhoppningar och förväntningar, har snabbt förbytts i ångest och ängslan.
Sacked from work (jag ville sluta men inte få sparken med motiveringen
"Vad FAN gör du här?"), ångest över kognitionsarbetet, dels för att jag inte är godkänd i någon av de fyra 
delkurserna jag läst under hösten och dels för att det snurrar tankar och förhoppningar om ett år på 
GIH och idrottspedagogik, 
med förhoppningar om att bli professionell tränare.
När rummet blir stökigare och stökigare p.g.a. av allt ogjort också så 
går gränsen för vad jag tål.
"Det perfekta året" har inletts på fel sätt, nu gäller det att ta det första 
spadtaget, direkt.

I morgon, söndag, ska det organiseras här i rummet, det ska pluggas 
på annan ort än Sköndal, 
och det ska skickas in jobbansökningar.
Året har knappt börjat, ska förväntningarna hinna dö ut innan 
rosen blivit utsprungen?

Dagens låt: Losing my way - Justin Timberlake