Verkligheten.

090402

Ett under att jag ens kommer ihåg vad det är för datum. Faktiskt.
Känns som jag gått och tänkt på nåt helt annat än vad rubriken säger.
Vad fan håller jag egentligen på med?!
Hade ställt in mig på fem år av studier på Stockholms universitet.
För att komma nånstans här i världen.
Meningen är väl att man ska ligga i då och bevisa att man faktiskt kan?
Jag har inte ens försökt.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag sa att fem år går som en dans.
Att New York låg framför mina fötter bara jag sålde mitt manus.
Come on man! Har insett att det inte är så enkelt som jag en gång hoppats.
Grattis, säger ni säkert, att man kan vara så snabb att inse det nu mitt i finanskris och grejer.
Vem har jag försökt lura egentligen? Mig själv, eller andra?
Jag är ingen universitetsstudent. I alla fall inte nu.
Men har jag tid att vänta? Verkligen inte!
Jag lever här, jag lever nu, min framtid ligger som bäddad framför mina fötter.
Ändå gör jag ingenting åt det. Men försöker jag ens?
Låter som jag är schizofren, men det är jag verkligen inte.
Jag har bara insett. Livet är ingen dans på rosor.
Ingen pluggar åt mig. Jag måste plugga för mig själv.
Det här är inte Upper East! Och flickan i mina drömmar har aldrig funnits.

Januari, februari och mars. Skitmånader rent utsagt!
Mitt ego var tydligen större än mitt tålamod. Hon finns inte i mitt liv längre.

Att inse. Att förstå att det man håller på med inte leder nån vart.
Får en att tänka till. Vad är det man håller på med?
Egentligen?
Jag har två månader kvar att repa mig.
X antal essäer.
Två tentor.

Två månader kvar att bevisa att jag faktiskt kan.
Bara jag ger mig fan på det.
Och jag ska lyckas!

Till sist: Det här blir mitt absolut sista inlägg. Och jag har lovat att dedikera en bit av inlägget till en väldigt god vän. Men det vore egoistiskt att utesluta andra människor som betyder minst lika mycket. B, jag försvinner ingenstans. Som du hör behöver jag tid att hitta mig själv.
Då hjälper inga bloggar med negativa påhopp, från mig själv, till mig själv, nånting.
Kanske sen, men inte nu, kommer jag också förstå att allt dåligt för med sig nåt gott.
Men tack för att du bryr dig, det betyder mer än du anar.
E, eller Emelie, tack för att Du finns! Vi kämpar tills slutsignalen!
Det är det värt. Ditt sällskap och Din omtanke är värd mer än ett A på en tenta.
Till alla grabbar: KORPEN!!!

Till alla Er som läser denna blogg: Tack för att ni tar er tid att läsa detta.
Det betyder också väldigt mycket! Kommentera gärna. Behöver det med.

Så tills nåt väldigt intressant inträffar, adios amigos!
Dyker förmodligen upp nån annanstans, nån annan gång!

Låt: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det - Markus Krunegård