måndag 19 februari 2007

Förortspoesi: Bald and beautiful.

baldness.

Så har man gått och blivit kal om hjässan. Impuls. Det blåser som fan faktiskt, hela tiden.
Det roligaste är att det väcker så mycket åsikter, rätt/fel, snyggt/fult, blickar som säger det mesta/blickar som inte ens fästs vid min flint utan någon helt annanstans.
Som flintis får man även motstå några kommentarer.
"Du ser feminin ut, det dröjer nog inte länge förrän du gör Hitlerhälsning"... "Du ser som Gandhi, eller en sådan där thailändsk buddhistmunk"... "Du ser faktiskt cool ut"... "Ta på dej mössan igen förfan!"... och så vidare.

Ni fattar vinken. När någon gjort något extraordniärt, då drar den personen till sig uppmärksamhet, vare sig man vill det eller inte. Sedan kan var och en välja själv vad man betecknar som extraordinärt. Detta var väl ett sådant tilltag.
Men jag börjar sakna mitt gamla hår. Lugnt, växer ju ut snart igen. Impuls som sagt.
Tillfällighet? Ja. Värt att göra? Absolut. Tål att upprepas? Nej. Nu får det vara.
Nästa anhalt på extrema tilltag lär väl bli någon tatuering. Lär inte få lika milda åsikter om den eller de beroende på hur extraordinär jag känner mig just då.

Och sedan det här med känslor. Jag orkar inte vara en emotionell skitunge som sumpar alla bra chanser man får när man för en gångs skull träffar en tiopoängare som faktiskt tog kontakt med mig först! Jag är så smart. Verkligen. Charmör? Romantiker? Njae, jag vet faktiskt inte.
Ett tag var jag inne på att jag behöver counselling, kände mig som en stalker... fast jag är bara 18 och emonionellt rubbad, kan vara det. Fan! Fan, fan, fan! Verkligen!
Har gått några dagar sedan dess. Lämnat henne bakom mig, behövde tänka.
Så *poff* poppar hon upp i huvudet igen. Ska släppa det. Ett tag i alla fall. Nu är man ju flintis. Vågar inte träffa henne såhär i alla fall. Inte ens som kompis...

Life is for the BALD and beautiful.


Inga kommentarer: