Snart är det lördag igen...

Egentligen började allting under fredagens sena timmar.
En dålig hemmafest i en trång etta vid Globen med alldeles för mycket folk kan inte sluta på något annat sätt än dålig, i någon form.

and things began.

Danne mådde inte så värst bra så jag tog med honom ut, satte mig i trappen och tog hand om honom tillsammans med Contreras, Victor, Martin och senare även Morgan som kom ut och berättade att Grim hamnat i trubbel. Medan Danne går uppåt i trappen för att hämta luft så kommer Grim, William och Trotte ut och springer ner för trappen och säger att saker å ting är lugna (vilket dem naturligtvis inte är). Vi kutar också ner när vi ser vilka som ligger bakom tumultet för att inte hamna i ytterligare konfrontationer så att säga.

a fighter fights, or?

Vi går i rask takt förbi Globen och mot dess T-banestation halvt nyktra några av oss medan vissa (Danne bland annat) knappt kunde stå på egna ben, eller benen klarade av koordinationen men inte huvudet. Vi ser att de två (en turk och en mörkhyad) förföljer oss snett bakom sett från vårt håll och vi går snabbare och snabbare. Väl framme vid Globen så kommer de ikapp oss och tar i Grim och börjar ordkonfrontera igen. Det blir alltmer intensivt och många försöker gå emellan. Däribland Wille, Morgan, Danne och jag medan de övriga inte tog några risker utan bara försökte lugna ner de inblandade. Det blir mer och mer tjafs och knuffar delas ut innan det är dags för det stora slagsmålet. Jag försöker bara lugna ner den ena av dem (turken) och säger typ "Tagga ner, han vill er inget illa" varpå turken säger "Vadå tagga ner? Vem är det som ska tagga ner egentligen?" och han knuffar mig hårt in mot dörrarna till T-banestationen.
Jag knuffar tillbaka medan jag backar in mot stationen. Folk försöker lugna ner oss men han blir bara argare och argare och säger något i stil med "Vill du dö eller?" och jag är så adrenalinfylld så jag brister ut i ett "Kom då!" och han tar tag i mig och slungar in mig i spärrarna utan att jag får större skador, men han lyckas ändå mata ett slag mot nacken/huvudet en gång trots att han vevade på ett par gånger. Jag känner hur jag förflyttas från den position jag befann mig i ner han fick ner mig på marken och att någon drar upp mig på benen igen. Morgan hade tydligen fått tag i turkens arm och försökt dra bort honom därifrån medan Danne tagit med mig över spärrarna och ner mot perrongen medan Martin fått en flygtur in i spärrarna med bakhuvudet före varpå han fick en bula och ett litet jack i nacken dagen därpå.

Väl nere på stationen går jag och Danne bara så långt vi kan för att undvika de två idioterna.
Ska också poängteras att mycket alkohol cirkulerade i de inblandades blod vilket är en av orsakerna till beteendet hos vissa. Som sagt så går vi så långt vi kan och de följer efter.
Den mörkhyade försöker prata med oss men vi lyssnar inte. Till slut får han tag i mig och säger något i stil med "Jag försöker snacka med dig. Varför tjafsar du mot min kompis för?" och jag svarar att jag bara ville hjälpa min kompis, Grim, och lugna ner dem. Men de vägrar lyssna och alla hjälptes åt att splittra dem ifrån oss varpå jag och Danne går uppför trapporna och ut igen då Trotte kommer uppspringades och säger att Martin får ta emot smällar av de två.
Danne kutar då ner medan jag och Grim försvinner bort mot Skärmarbrink.
Där delar sig historien men jag fick reda på att Danne gick och snackade med spärrvakterna om att saker och ting kunde hända ikväll och att de skulle vara beredda på att ringa polisen.

storm före lugnet.

Väl i Skärmarbrink kom Roberth och mötte mig och Grim där han lämnade tillbaka min mobil som jag var tvungen att låna ut till Trotte ifall något skulle hända.
Men det vi var mest oroliga för var vart Danne tog vägen. Han kunde inte nås på mobilen eftersom han lämnat den hemma och ingen av våra kompisar var med honom.
Det visade sig att han gått till Gullmarsplan efter att ha försökt förklara för bråkstakarna att han själv varit i samma sits och att ingen ville någon något illa. Men det gick inte.
Han tog då tåget tillbaka mot Söderort efter 30 minuters väntan och mötte upp oss i Skärmarbrink. Oroliga som få och lyckliga som fan ser vi honom på det tåget som ska ta åtminstone mig och Danne hem. Vi säger hejdå till Roberth och Grim. Danne mådde inte alls bra och tömde magen vid Skogskyrkogården där vi snackade av oss och fick vänta ytterligare 25 minuter på nästa tåg. Efter en lång promenad från Hökarängen så var vi äntligen hemma.

Denna kväll bevisade att lojalitet går framför allt. Oavsett om det är våld inkluderat.
Vänner går före intelligens även om det kan skada en själv att gå emellan. Tveka inte.

Östras Stolthet - något att vara stolt över.

Ööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö.
Det ekade i hela gympasalen trots att vi bara körde denna Millwallinspirerade "ramsa" i högst två, tre minuter. Mycket bra drag på den, annars ganska tyst från vårt håll.
Men däremot har hela supporterföreningen gjort ett stort jobb med banderoller och flaggor. "Östras Stolhet" prydde kortsidans läktare samt en Skottlandflagga i den Östrablåa färgen mitt i, mellan Östras och Stolthet (eftersom den inte är helt klar än). Vi tänkte och ville gärna ha med en Gudfadern rip off där Don Corleone istället är representerad som Don Göbel, naturligtvis prydd med vår eminente rektor istället för Marlon Brando. Men han låg i 40-gradig feber och var ej kontaktbar så den får vänta tills vidare. I övrigt hade vi en Japan flagga anno 1945 i Östrafärgerna blått och vitt samt en banderoll med texten "Håna oss, ni står still, vi rör oss" som inte heller dem fick plats på läktaren. Evenemanget för dagen för basket-DM och Östras Royal East Polarbears utklassade Mediagymnasiets balettdansöser till spelare med 54-16. Patetiskt. Kul. Ööööööööö...

Three days of reality and back again... or?

Three days of reality...

Många av er anser säkert att skolan kan vara fruktansvärt jobbig med alla läxor och prov som ständigt försätter en i panik och ger vardagen dess återkommande kaos.
Men när ni kommer hem väntar en vardag som oftast är lugn och tillmötesgående samt passar just er utmärkt. Ni kommer hem, gör läxor eller (som de flesta gör, antar jag...) lägger er i soffan för att titta på TV alternativt sätter er framför datorn. Allt detta medan mor eller far (beroende på hemmasituationen) lagar er middag, diskar efter er, städar efter er, bäddar er säng (vilket man vid vår ålder borde klara själv) och tar hand om er. Men som sagt, är man 18 borde man kunna klara sig själv. Skolan känns ändå så långt borta när ni är hemma i vardagens lugn.
Men alla ni som anser att skolan är jobbig eller att träningen går skit varje gång ni entrar planen, eller att alla i hela världen borde dö, eller alla i hela världen är underbara enbart för att pappa köpt en ny mobil till er. Tänk efter. Det må vara verklighet för er, men faktum är att 18 betyder mycket mer än förmåner och att klara sig på egen hand. Livet är inget som serveras på ett silverfat. Man är myndig, man har rätt att arbeta lagligt (det har man långt innan också i och för sig), man är vuxen helt enkelt.

Vuxen betyder arbete. Arbete betyder lön. Lön försörjer man sig på. Skatter ska betalas. And back to work again. And so are the days of our lives...
Fick jobb på en restaurang nyligen. Samma restaurang min mor fick anställning på under 90-talet. Är dock inte heltidsanställd men kallas in när jag behövs. Är timanställd.
Det är ändå en bit på vägen. Jag är inte typen som halkar in på något jobb via ett bortkommet bananskal. Jag kämpar för att nå ett specifikt mål. Nej, jag vill inte fastna i restaurangbranschen. Men jag får lön för mödan och än går jag i gymnasiet. Har chans att nå högre om jag gör bra ifrån mig de sista månaderna i skolan samt på det stundande högskoleprovet. 31 mars is the shit!
Än har jag långt kvar. Livet har knappast börjat även om siffran 18 alltmer börjar likna en widescreen i mitt samvete. Åldern 18 är så innehållsrik, materialet den omfattar skulle kunna bli en roman på flera tusen sidor. Det skulle bli en välsåld bok. Om alla skulle köpa sin egen bok.
Tänk er! Tankar, minnen, ångest, längtan, framtid, förfluten tid, möjligheter, misstag, man kommer in i en ny period i livet och lämnar det förra. Barnet i dig finns kvar men nu är du 18.
18 är litet om man jämför med 65. Vid 65 tar du din pension, om du klarat av livets alla hinder. Du ska passera dina första år som arbetstagare, 30-årskrisen, bröllop, tillökning, 40-årskrisen, löneökningar, lönesänkningar, degradering eller om du har flyt, uppgraderingar. Du ska klara av att arbeta i det tempot din arbetsplats kräver. Eller vad nästa arbetsplats kräver om du sköter dig. Är du inte anpassad för vad arbetslivet har att erbjuda just dig? Grattis, du är nu officiellt samhällets cancersvulst. Jag pratar inte om homosexuella (som en viss Herr Green skulle uttryckt det) utan om hemlösa, arbetslösa knarkare utan motivation, utan liv. Avskum.
Men är man kapabel till att lyfta näven och slå motgångar i ansiktet så kommer man långt.
Väldigt långt.

Så vad får jag göra? Tja, förutom att diska så tar jag hand om leveranser, paketerar varor och sysslar med allmän hjälp i köket. Catering, diskning, leveranser etc. Köksbiträde är en bra term för mitt arbete. Även på detta jobb så uppgraderas man. Om några år blir jag chef... You wish!
Får ju lite pröjs för det åtminstone. Och faktum är att jag trivs. Känner alla, gänget är skönt, inga konflikter och bra stämning. Det är som om familjen Corleone arbetar på samma jobb.
Tre dagar under sportlovet vart det till slut. Tre dagar av verklighet. Vuxen verklighet...

and back again?

Var hemma hos Sam mellan onsdagen och torsdagen i hans flotta villa ute i Huddinge.
Med mig hade jag Morgan, Tobbe, Edvin och så småningom Maxim och hans tjej Lisa.
Vi lirade poker, halvsåg på Blackburn-Arsenal samt plockade succesivt fram alkoholen.
Efter ett tag så tog vi in lite jägershots och ölen flödade under hela kvällen.
Onsdagens höjdpunkt måste ha varit när Maxim plockade fram lustgasen och alla förutom Edvin testade. Jag måste säga att jag är verkligen anti-knark, men eftersom detta är lagligt och inte räknas som knark så testade jag det. Och det var det värt. Ska inte göra gratisreklam eller unna andra yngre att testa. Men känslan är överflödig och går inte att beskriva mer än att du svävar in i en annan dimension bortom ditt medvetande. Det susar i öronen och du känner dig lugn och avslappnad. Efter ett tag blir man även rätt fnittrig. Det märkte man på Tobbe och Sam. Haha.
Lustgas är en 30 minuter lång resa in i en overklig värld, och det är värt varenda inhalering.
När jag skulle gå och lägga mig snurrade huvudet baklänges och de 7 öl, 2 jägershots och de x antal gånger jag inhalerade lustgas gjorde sig väl påminnda. Inte nog med huvudvärken så blev jag attackerad av gangsterfirman Morgan/Tobbe/Edvin som drog av mitt täcke och kastade en fet badboll i huvudet på mig. Men jag fick tillbaka täcket och kunde till slut somna.
Dock drömde jag flera gånger om att de gjorde om bedriften varpå min sömn blev rejält skum.

Dagen därpå badade vi bubbelpool på Sams veranda och det var riktigt, riktigt skönt.
Vill tacka alla som var med onsdag och torsdag hos Sam. Tack för två riktigt härliga dagar!

...or?

Senare den torsdagen väntade Billy Talent på Arenan/Fryshuset med Nisse.
Hade höga förväntningar på konserten och var rejält taggad. Min första riktiga rockkonsert och adrenalinet var på topp. Var dock lite orolig över en sak, åldersgränsen som var satt till 13.
Något vi även fick uppleva på plats, det fanns en skön godispåse med mini-emos, rockers, brats, ghettoungar, "misfits", vanliga, äldre och yngre. Vilket i och för sig inte gjorde någonting för de skapade en otrolig stämning när konserten väl satte igång.
Neverstore gick ut som förband och gjorde det förträffligt. Bra tryck, bra låtar och bra sound.
Men höjdpunkten var ändå den drygt en och en halv timme långa konserten med Billy Talent från Toronto, Kanada (lägg det på minnet, det är det värt!).

Frontfiguren är en apa på scenen, en apa som sa ett och annat budskap också. Fred. Kärlek. Omtanke. Mycket moget. Bra sagt för att vara en rockkonsert. Men visst fan är dem hårdrockare ändå. Aldrig hört maken till tryck, aldrig hört maken till bättre liveband, aldrig hört maken till röst, aldrig hört maken till gitarristens röst, aldrig varit med om så mycket moshpits, aldrig varit med om så mycket känslor som cirkulerade samtidigt. Aldrig varit så fascinerad av en artist och jag har aldrig, ALDRIG varit på någon bättre konsert än denna!
Billy Talent är svåra att beskriva. Låter som Green Day och My Chemical Romance samtidigt, fast ändå inte. Sångaren har för speciell röst för det. Det här finns inte, egentligen. Det är så extraordninärt, det är så eget... Det ÄR bara Billy Talent som kan låta såhär. Tacka Gud för det!
Hade jag varit recensent för någon stor tidning hade min förstasidesrubrik sett ut såhär:
"Billy Talent, världsklass". Skojar inte. Billy Talent ÄR inget annat än värdsklass. Live. LIVE dessutom! Var döv tills morgonen därpå. Bryr mig inte. Är gärna döv ett år till efter detta!

Till sist: Hon kontaktade mig äntligen. Hon med stort H! Blev lite intervju över det hela, men vi skickade så mycket sms att hennes kontantkort höll på att ta slut. Hon som sällan ens har pengar på mobilen. Eller ens mobilen på. Anar något. Kanske ringer henne imorgon (lördag).

Till sist 2: Du påstår att du har mognat och vuxit ifrån "oss andra". Idag bevisade du motsatsen. Det finns saker man skämtar om och saker man inte skämtar om. Det finns saker jag kan ta och saker jag inte kan ta, men även saker jag borde ta. När man skämtar om saker jag kan eller borde ta men går till överdrift, då har man gått för långt. Nu vet du.