My Entourage

Har gått och blivit infiltrerad av den alltmer spridande Entouragesjukan på sistone. Allt ifrån spontana glädjetjut när man precis sett ett avsnitt, för att man knappt kan bärga sig till nästa avsnitt, till ständiga Ari Gold-moment som dyker upp då och då annonserat men likväl oannonserat. Annonserat som under det senaste Babsonicebesöket då flera "Lets hug it out bitch"-kramar genomfördes. Visserligen är det bara vi inbitna Entouragefans som vet vad denna kram och ett så kallt Ari Gold-moment innebär men det verkade inte störa icke-Entouragefans utan såg väl mest rofyllt ut i deras ögon. Eller? Egentligen har jag ingen aning då jag försvann i alkoholdimman relativt tidigt. Oannonserat för att jag bara älskar ett speciellt citat och nämner det helt utan sammanhang. I Entourage så festas det väldigt mycket och huvudpersonen och stjärnan Vince Chase hinner i princip bara träda över tröskeln till klubbarna han besöker för att sekunden senare ha LA's allra snyggaste brudar svärmande runt sig. Han kan i princip välja mellan guld och diamanter. Han väljer allt som oftast polarna, Grabbarna Grus alltså, de han umgås och bor med genom hela serien. Oavsett vilka ragg han än kan få så gå Alltid grabbarna före i prioriteringen. Även om han får mycket ragg och utnyttjar detta så ser han till att alla grabbar har lika kul. Min personliga Entourage är ganska stor då jag känner folk genom folk varpå vi var väldigt många ute sist och brukar vara. Självklart känner jag inte alla lika bra utan har min allra innersta krets, TK&TT, de jag umgåtts med mest under Östraåren samt folk jag känt i flera år, från handbollen och kören osv. Det är när Vi umgås som jag känner den där ultimata Entouragekänslan där framgång, fester och flickor är huvudingredienserna och omtanke vardag. Även om framgångarna går i vågor, flickorna är få och festerna (i alla fall för min del) allt som oftast slutar i ofrånkomliga alkoholdimmor så har vi åtminstone varandra och det känns tusen gånger viktigare än att få numret till den där pinglan vid baren eller att man går hem deppigare än man kom. Därför är jag glad att jag har min personliga Entourage som ställer upp i vårt och torrt, även om numret till den där pinglan känns oerhört lockande just nu!

Till sist: Ligger för övrigt på avsnitt 5 av säsong 4 nu. Häng på ni med, you'll love it!

Till sist 2: Nu har jag "The Game" av Neil Strauss! Den ska bli "My pursuit of happiness"!

Till sist 3: Även om biologisk psykologi är ruttet jävla ointressant och även om idrottsosykologin är på sena torsdagskvällar då man redan är trött och sliten så har båda kurserna fört med sig en del positiva inslag. Flickor. Trevliga, roliga, söta flickor. Dejt snart? Idrottspsykologin har dessutom blivit betydligt roligare på sistone. Älska Johan Plate och Mats Englunds lektioner!
Och flickor... ibland.

Till sist 4: Från G/T-76 till Tyresö. Därefter tankar på att lägga av helt vilket låg på agendan redan innan Tyresötiden. Fem månader efter avbrottet från Tyresö så spelar man handboll igen! Ny klubbadress, Sannadal som skrev på alla papper häromveckan och dessutom placerade mig i A-laget i första matchen! Tyvärr gick matchen inget vidare, trots att taggningen var på topp då motståndet var AIK (B-laget), men jag fick in ett mål i alla fall! Min insats var väl inget att hänga i julgranen därför känns degraderingen till B-laget inte som någon större överraskning. Har spelat två matcher med B-laget, en mot Nacka HK (Skuru IK: s talanglag) vilket slutade i extrem förlust och inga mål för min del. Samt en mot Carl Lamm HF (Djurgårdens B-lag) som krossade oss, åtminstone i första halvlek, men vi höll jämna steg i andra tills nio minuter kvar, sedan dog vi igen. Lyckades göra två mål men var sjukt besviken då jag blev uppsnurrad på läktaren och missade frilägen. Visade mina känslor öppet också vilket resulterade i en söndersparkad tå och hånskratt från motståndarna. Nåja. Jag kan trösta mig med att dom var födda 74, de flesta.